Ja, rubriken beskriver ganska bra hur det har känts den senaste tiden. Har som levt i en egen liten bubbla, för att man har varit så chockad över det som hände :( Många av er vet ju vad som har hänt och många funderar över hur det har gått sen dess, så tänkte att jag skulle förklara lite här.

 

Pappa vaknade söndagen den 20 januari av en fruktansvärd huvudvärk, blev sedan kokhet och alldeles svag.. och säckade ihop, så Susanna ringde som tur var ambulansen direkt. Han fick ligga på IVA en kort stund (hann träffa honom där tvärt) innan det blev helikopter till Umeå, Susanna körde dit under dagen. På kvällen fick vi reda på att han hade fått en hjärnblödning i nacken (subarachnoidalblödning har jag fått veta att det kallas) och personalen förberedde oss på att läget under operationen på måndagmorgonen skulle vara livshotande. Pappa hade fått en liten blödning, men när de skulle operera sa de att de inte visste hur stor blödningen skulle bli.. om han skulle klara det.. så det var många timmar av lång väntan och förtvivlan.

 

Jag, Jonatan, Cecilia, Daniel, Naima, Micaéla och Marcus körde ner till Umeå direkt vi fick veta på söndagkvällen, hälsade på pappa en stund medan han orkade och tog sedan in på patienthotellet medan vi väntade på besked. Vi sov självklart i princip ingenting den natten.. man funderade mest och va så himla orolig. Samtidigt som jag hela tiden tänkte att "pappa måste klara det här, nåt annat finns bara inte!" Man tänker ju att ens föräldrar ska hinna uppleva när man själv skaffar hus & barn och ev gifter sig. Det är ju som en självklarhet, för dom flesta. Helst vill man ju att dom alltid ska finnas här, om man fick välja. Nej, fy vilken chock man fick när man insåg att så kanske inte var fallet. Jag & Cecilia skyndade oss till sjukhuset på måndagmorgonen, för att hinna krama älskade pappa extra hårt och säga allt man bara kom på. Fy ändå.. vill inte ens tänka tillbaka på det, är bara så himla glad.. överlycklig.. att vi fick det underbara beskedet kl:12.30 på måndagen att operationen hade gått precis så bra som den kunde gå och att dom hade lyckats väcka pappa direkt :) Världens bästa känsla och en sån grym lättnad, som att den tyngsta stenen hade lossnat från hjärtat!!

 

Nu väntar bara en lång tid av rehab här hemma i Lycksele, sist pappa ringde lät det som att han skulle få komma hit i slutet av veckan. Så hoppas på det! :) Han har självklart varit så trött sen operationen, så han har fått höra av sig när han har orkat prata en liten stund. Är så glad över att han inte har tappat tal eller kroppsförmåga, så det här kommer att gå bra. Han är en kämpe utan dess like! Världens bästa! <3

 

Tusen tack för alla fina ord och tankar, är så glad att jag har en sån underbar familj, släkt, vänner och arbetskamrater!! Ett speciellt tack till min älskade pojkvän, som har varit så underbar & go´ hela tiden och ställt upp till tusen. Vi har varit med om mycket tillsammans och det gör oss bara starkare! <3 Älskar dig mest!!